emyericsson

Har tappat blogglusten lite, och jag vet varför. Antagligen för årets Falsterbo horse show går av stapeln och statusuppdateringarna på facebook rullar in om denna veckan. Veckan som betydde så mycket för mig för några år sedan, men som nu mest gör ont i hjärtat.

 

Som många vet kretsade en väldigt stor del av mitt liv runt hästar för några år sedan, men som plötsligt tog slut när min drömhäst endast 5 år gammal gick bort. Än idag kan jag inte förlåta världen för vad det gjorde. Tyck jag hör töntig, tyck att jag är en hästnörd, jag bryr mig inte för han var mitt allt. Det är ungefär 3,5 år sedan allt hände och än idag har jag fortfarande inte kollat igenom mappen på datorn med alla bilder, bara enstaka för det är omöjligt att hålla tillbaka tårarna när jag få se en bild på honom. Tårarna rinner, hjärtat snörps åt och jag får svårt att andas. Det gör för ont för att kolla på dem även om jag försöker intala mig själv att jag få vara glad som fick äran att ha honom i mitt liv i de 1,5 året som jag fick med honom. Än idag fattar jag inte riktigt allt som hände. Än idag fattar jag inte varför det skulle behöva bli så som det blev. Jag fick med min mamma och pappa ner till Tyskland utan större övertalning för att kolla på min drömhäst. Jag provade x antal hästar, men hade redan innan nästan bestämt mig helt för honom, att han sedan blev min är ofattbart.

 

Mitt största misstag var att jag slutade med ridningen helt. Från att ha varit där 2 timmar varje dag i veckan till inget. Jag försökte igen, men det blev för mycket just då. Jag klarade inte av att vara i stallet, rida en annan häst som jag inte alls kände någon sammanband med, se alla andra vara glada och skratta som vi alltid gjorde i stallet, allt blev för svårt för min värld hade rasat medans alla andras fortsatte som vanligt. Jag saknar den glädjen jag fick av ridningen och hästarna. Att alltid längta till onsdagar, för då var det hoppträning. Visst ibland var det svårt att sa sig ut till stallet på vintern i minusgrader, när man spenderat hela dagen i skolan och hade massa läxor. Men så fort jag var där släppte jag allt och njöt av varje sekund. För att se dig stå där i boxen, spärra upp ögonen när du såg mig, inget kunde göra mig lyckligare. Den där glädjen har jag aldrig hittat igen, det går inte och jag har idag svårt att hitta glädjen i mycket av det jag gör även om jag har fått vara med om massa fantastiska saker som många andra inte har. 

 

Just nu känns allt med hästar och ridning så långt borta och jag har ingen aning hur jag skulle kunna ta upp det igen. Det är för kjobbigt att tänka på att jag kanske aldrig kommer befinna mig i stallet igen, vilket gör att jag slyddar mig själv genom att inte tänka på det, tränger undan allt och så fort jag tänker på det tvingar jag mig själv att tänka på något annat. Detta har gjort att jag inte bearbetat än vad som hände, jag kan fortfarande inte acceptera det, och det är därför jag fortfarande inte kan kolla igenon bilderna, 3,5 år har gått.

 

Jag kommer verkligen aldrig förlåta världen för vad den gjorde!